Diskussionen om en digitaliserad skola är meningslös

Jag fick frågan av en ung person om hur det var att växa upp på 80-talet före Internet. Han undrade hur man egentligen fick reda på saker på den tiden. När jag berättade att jag ibland satt i telefonkö hos EMA Telstar, den tidens enda konsertarrangör, för att få reda på om något av favorithårdrocksbanden skulle komma till Sverige häpnade han. ”Allvarligt?? Du fick ringa arrangörerna för att få reda på det?” Jag tillade att detta var enda sättet att vara före tidningarnas annonser och på så vis kunna ha en strategi inför biljettsläpp till stora band som lätt såldes ut. ”Men” fortsatte jag ”Man kunde också få reda på det genom att prenumerera på fanzine.” ”Vad är det?” frågar han. ”Fotostatkopierade magasin som distribuerades av bandens fanklubbar i tjocka bruna kuvert och som krävde minst tre bankbesök för att man skulle kunna betala dem.” Han kiknade av skratt.

Informationsteknologin har onekligen förändrat våra livsvillkor på en rad olika sätt. Om 100 år kommer vi att beskriva den tid vi lever i som en historisk epok av förändringar. Det finns många frågor här kring hur skolan skall möta alla dessa förändringar. Frågor som inte har att göra med huruvida teknik används i skolan eller ej utan som handlar om hur skolan möter elever som lever i denna förändringstid. Dessa stora frågor är ämne för framtida, egna blogginlägg. Här tänkte jag enbart belysa frågan om hur införandet av digital teknik i skolan diskuteras, det vill säga om och hur utövande pedagoger skall använda digitala resurser i sin undervisning.

När Ozzy hade sin storhetstid fick man inte konsertiformation på nätet. © Jonas Linderoth

Frågan är nämligen om ”digitalt” och ”digitalisering” kommer vara meningsfulla begrepp i framtiden? Jag skulle inte sätta mina krediter på det. Vi nämner inte idag elektricitet som en aspekt av det samhälle vi lever i. Ändå kan man utan större fantasi föreställa sig vilka enorma förändringar el har inneburit för människors levnadsvillkor på en rad olika sätt. Trots att el varit en förutsättning för utbyggnaden av gatubelysning och telegrafen är dessa båda innovationers sätt att förändra våra villkor ytterst olika. Det vill säga det finns ingen meningsfull kunskap i att relatera den elektriska belysningens förändringar av stadslivet till de nya kommunikationsmöjligheter telegrafen innebär på grundval av att dessa båda uppfinningar förutsätter el.

På samma sätt finns det inte mycket som är gemensamt mellan alla de olika innovationer som använder digital teknik. Ändå är det precis så som digitalisering i skolan diskuterats sedan slutet av nittiotalet. Därigenom lever vi också med en pedagogisk diskussion som rör sig på en så abstrakt och hypotetisk nivå att den också är meningslös.

Personer som uppdaterar något socialt media, skriver en text i ett ordbehandlingsprogram, retuscherar ett foto i ett bildredigeringsprogram, talar med en vän i Skype eller spelar Civilization V, använder alla teknologi som är digital (och elektrisk). Vi kan självklart beskriva alla dessa praktiker som nya digitala arenor. Vi kan säga att de olika programmen och plattformarna utgör digitala verktyg för lärande med nya oanade möjligheter. Problemet är att denna beskrivningsnivå är lika meningslös som att tala om elektriska verktyg för lärande (allt från hushållsmaskiner och svarvar till biologins akvariepump). 

I en komplex värld är det tur att datorspelande alltid gör oss till bättre människor.

© Jonas Linderoth

Så länge implementeringen av olika prylar från iPads till digitalkameror diskuteras inom samma ramar bara för att de råkar vara digitala så bidrar forskare och debattörer enbart till att skapa ett förvirrat krav på lärare i skolans verksamhet. Begrepp som digitala verktyg eller digitala resurser säger egentligen ingenting användbart. Skall vi kunna producera och nyttja användbar kunskap måste diskussioner föras på en mycket mer detaljerad nivå. Då menar jag inte enbart att varje teknologi eller ämne behöver en egen diskussion. Det måste ned till en ännu mer detaljerad nivå. Det räcker inte med att avgränsa sig till exempelvis spelanvändning i SO-ämnen. Spelbaserat lärande är minst fyra olika (besläktade men ändå skilda) ansatser. Nej man måste gå ned på en detaljnivå exempelvis diskutera om en viss typ av spelmekanik fungerar i relation till ett specifikt mål. 

Jag menar exempelvis att man kan använda medvetet obalanserad spelmekanik i relation till värdegrundsträning i likabehandlingsfrågor. Jag menar att man kan använda självförstörande system för att illustrera vissa principer kring hållbar utveckling. Jag menar samtidigt att flera spel är olämpliga eftersom de blir sina egna mikrouniversum som inte illustrerar något utöver sig självt, detta speciellt om man för in tävlingsinslag. Men även detta beror på hur det är utfört och djävulen sitter i detaljerna. Frågan jag får när journalisten ringer är dock om digitala verktyg och datorspel (eller de säger nästan alltid dataspel) är bra eller dåligt för skolan. En fråga som inte bara är obesvarbar utan helt meningslös att ställa. Blotta tanken på att en förändring kan vara på gott och ont, producera både vinnare och förlorare samt bero på specifika förutsättningar tycks inte vara en historia värd att berätta.

Hur är det då med el? Är det bra eller dåligt för lärande?