måndag 8 oktober 2012

Diskussionen om en digitaliserad skola är meningslös

Jag fick frågan av en ung person om hur det var att växa upp på 80-talet före Internet. Han undrade hur man egentligen fick reda på saker på den tiden. När jag berättade att jag ibland satt i telefonkö hos EMA Telstar, den tidens enda konsertarrangör, för att få reda på om något av favorithårdrocksbanden skulle komma till Sverige häpnade han. ”Allvarligt?? Du fick ringa arrangörerna för att få reda på det?” Jag tillade att detta var enda sättet att vara före tidningarnas annonser och på så vis kunna ha en strategi inför biljettsläpp till stora band som lätt såldes ut. ”Men” fortsatte jag ”Man kunde också få reda på det genom att prenumerera på fanzine.” ”Vad är det?” frågar han. ”Fotostatkopierade magasin som distribuerades av bandens fanklubbar i tjocka bruna kuvert och som krävde minst tre bankbesök för att man skulle kunna betala dem.” Han kiknade av skratt.

Informationsteknologin har onekligen förändrat våra livsvillkor på en rad olika sätt. Om 100 år kommer vi att beskriva den tid vi lever i som en historisk epok av förändringar. Det finns många frågor här kring hur skolan skall möta alla dessa förändringar. Frågor som inte har att göra med huruvida teknik används i skolan eller ej utan som handlar om hur skolan möter elever som lever i denna förändringstid. Dessa stora frågor är ämne för framtida, egna blogginlägg. Här tänkte jag enbart belysa frågan om hur införandet av digital teknik i skolan diskuteras, det vill säga om och hur utövande pedagoger skall använda digitala resurser i sin undervisning.

När Ozzy hade sin storhetstid fick man inte konsertiformation på nätet. © Jonas Linderoth


Frågan är nämligen om ”digitalt” och ”digitalisering” kommer vara meningsfulla begrepp i framtiden? Jag skulle inte sätta mina krediter på det. Vi nämner inte idag elektricitet som en aspekt av det samhälle vi lever i. Ändå kan man utan större fantasi föreställa sig vilka enorma förändringar el har inneburit för människors levnadsvillkor på en rad olika sätt. Trots att el varit en förutsättning för utbyggnaden av gatubelysning och telegrafen är dessa båda innovationers sätt att förändra våra villkor ytterst olika. Det vill säga det finns ingen meningsfull kunskap i att relatera den elektriska belysningens förändringar av stadslivet till de nya kommunikationsmöjligheter telegrafen innebär på grundval av att dessa båda uppfinningar förutsätter el.

På samma sätt finns det inte mycket som är gemensamt mellan alla de olika innovationer som använder digital teknik. Ändå är det precis så som digitalisering i skolan diskuterats sedan slutet av nittiotalet. Därigenom lever vi också med en pedagogisk diskussion som rör sig på en så abstrakt och hypotetisk nivå att den också är meningslös.

Personer som uppdaterar något socialt media, skriver en text i ett ordbehandlingsprogram, retuscherar ett foto i ett bildredigeringsprogram, talar med en vän i Skype eller spelar Civilization V, använder alla teknologi som är digital (och elektrisk). Vi kan självklart beskriva alla dessa praktiker som nya digitala arenor. Vi kan säga att de olika programmen och plattformarna utgör digitala verktyg för lärande med nya oanade möjligheter. Problemet är att denna beskrivningsnivå är lika meningslös som att tala om elektriska verktyg för lärande (allt från hushållsmaskiner och svarvar till biologins akvariepump). 


I en komplex värld är det tur att datorspelande alltid gör oss till bättre människor.
© Jonas Linderoth

Så länge implementeringen av olika prylar från iPads till digitalkameror diskuteras inom samma ramar bara för att de råkar vara digitala så bidrar forskare och debattörer enbart till att skapa ett förvirrat krav på lärare i skolans verksamhet. Begrepp som digitala verktyg eller digitala resurser säger egentligen ingenting användbart. Skall vi kunna producera och nyttja användbar kunskap måste diskussioner föras på en mycket mer detaljerad nivå. Då menar jag inte enbart att varje teknologi eller ämne behöver en egen diskussion. Det måste ned till en ännu mer detaljerad nivå. Det räcker inte med att avgränsa sig till exempelvis spelanvändning i SO-ämnen. Spelbaserat lärande är minst fyra olika (besläktade men ändå skilda) ansatser. Nej man måste gå ned på en detaljnivå exempelvis diskutera om en viss typ av spelmekanik fungerar i relation till ett specifikt mål. 

Jag menar exempelvis att man kan använda medvetet obalanserad spelmekanik i relation till värdegrundsträning i likabehandlingsfrågor. Jag menar att man kan använda självförstörande system för att illustrera vissa principer kring hållbar utveckling. Jag menar samtidigt att flera spel är olämpliga eftersom de blir sina egna mikrouniversum som inte illustrerar något utöver sig självt, detta speciellt om man för in tävlingsinslag. Men även detta beror på hur det är utfört och djävulen sitter i detaljerna. Frågan jag får när journalisten ringer är dock om digitala verktyg och datorspel (eller de säger nästan alltid dataspel) är bra eller dåligt för skolan. En fråga som inte bara är obesvarbar utan helt meningslös att ställa. Blotta tanken på att en förändring kan vara på gott och ont, producera både vinnare och förlorare samt bero på specifika förutsättningar tycks inte vara en historia värd att berätta.

Hur är det då med el? Är det bra eller dåligt för lärande?






6 kommentarer:

  1. Haha bra skrivet!
    När lärare förstår att med Google behöver man inte massor av utantilllärningsfrågor, när läroboksföfattarna och förlagen förstår att man inte bara gör samma som alltid men i pdf format... Då kanske vi kan börja tala om ett paradigmskifte i skolan.

    SvaraRadera
  2. Magiskt Jonas!

    Jag väntar med iver på att det ska bli vedertaget med att se "digital" som den plattform vi agerar på nu. Dock tror jag att det kan ligga några år till bort.

    Jag brukar vidare, när jag pratar med "svårförändrade" individer, sätta vår enorma pågående samhällsförändring i kontexten att mina barn (4 och 0 år gamla) kommer känna sig kulturellt mer associerad till Internet än till Sverige samt att deras barn förmodligen inte kommer vara medborgare i en nation utan i någon annan strukturell enhet baserat på deras "digitala" tillhörighet, samt att deras barnbarn/barnbarnsbarn sannolikt kommer leva i en värld med "digitalt" adresserbara molekyler och interagera mot den i en virtuell representation av världen ;)

    SvaraRadera
  3. Bra on tankeväckande!
    "Så länge implementeringen av olika prylar från iPads till digitalkameror diskuteras inom samma ramar bara för att de råkar vara digitala så bidrar forskare och debattörer enbart till att skapa ett förvirrat krav på lärare i skolans verksamhet."
    En kärnfråga - vilka nya ramar ser vi?

    SvaraRadera
  4. Lars, för mig beror detta på vilket fält man behöver producera kunskap kring. Pedagogisk användning av digitalt foto bör relateras till hur bilder har använts i olika pedagogiska verksamheter, spelbaserat lärande har en historia i traditionella spel. Vi måste gå ned på en detaljnivå och förvänta oss ett mångfacetterat resultat, vissa saker fungerar under vissa förutsättningar, andra saker kan leda till problem och visa sig vara olämpliga. Vi drömmer om enkla lösningar, en slags pedagogikens (eller kanske snarare didaktikens) perpetuum mobile och att vi i informationstekniken hittat detta. Den första saken vi måste göra är att låta drömmen om att alla kan lära sig allt bara vi applicerar "rätt metoder" fara. Vi måste ha realistiska krav på vad man kan uppnå med olika metoder och flytta fokus från den politiserade (och idag kommersialiserade) iden att skolan är såväl lösningen som problemet med den växande generationens kunskapsnivå.

    SvaraRadera
  5. När jag vill att mina elever ska använda datorer för att till exempel skriva något, brukar jag säga: "Jag vill att ni använder datorerna."

    Om jag vill att de använder kameror för att dokumentera något, brukar jag säga: "Jag vill att ni använder kamerorna."

    Förstå hur förvirrade mina elever skulle vara om jag istället sa: "Jag vill att ni använder de digitala verktygen."

    Bra artikel om något som egentligen borde vara självklarheter, men inte är det.

    SvaraRadera
  6. Du sätter fingret på något viktigt här. Frågan är inte vad vi ska GÖRA, utan vad vill vill uppnå (att eleverna ska lära sig) och vad som är bästa vägen dit, vad som verkar vara det bästa alternativet, eller det alternativ som på något sätt underlättar själva utförandet. Hojtanden om revolutioner och paradigmskiften leder i sig ingenstans - lika lite som vid elens ankomst. Att "kunna" olika saker är inga generella förmågor (eller göranden) som låter sig appliceras på vilket innehåll som helst. Att analysera historiska förlopp är något helt annat än att analysera trovärdigheten i en argumentatione, eller en vätskas innehåll. Då kan man inte generellt säga att "spel hjäler elever att analysera" eftersom metoder, eller didaktiska överväganden med nödvändighet alltid är situationsbundna och måste ha det eleverna kan hittills med i beräkningen.

    SvaraRadera