fredag 25 april 2014

Spelarrangörer tar ställning


Under ett besök på en av Sveriges större rockfestivaler tog jag en paus från det solgassande infernot framför stora scenen.  I min ålder finns det en gräns för hur metal man tycker vätskebrist i kombination med distade gitarrer är. En cola och ett toalettbesök senare stod jag i skuggan framför en mindre tältscen där det pågick hårdrockskaraoke. En skränig konferencier försöker skapa stämning och locka upp sångare på scen. Två kvinnliga besökare identifieras och tvångsapplåderas upp. Förläget tar de plats vid mikrofonen.

Visa pattarna!

Jamen nej och suck, en skränande idiot, vem var det?

Visa pattarna!

Men vänta, kan det vara sant? Är det konferenciern som står och manar på publiken? Ja, det är det. De två kvinnorna ser ytterst besvärade ut. Jag tittar mig omkring, letar efter andra blickar som bekräftar hur vidrig situationen är. Mannen jämte mig, endast iförd shorts, solglasögon och cowboyhatt har blicken fastnaglad mot scenen.

Visa pattarna!

Äsch, skit i det, det är ju hårdrock, sånt hör till säger min överförfriskade tältgranne när jag senare berättar om händelsen. Utan att dela grannens mer lättsamma attityd kan jag bara hålla med. Unken kvinnosyn hör lika mycket ihop med hårdrockskonsert som avslagen öl och kissdoftande buskage.  Det är normalt här. En kvinna i publiken skickar upp ett brev till Whitesnakesångaren Coverdale på scen, han läser högt: ”Thank you for you voice”. Han ler ett solarieleende, som måste fresta på senaste ansiktslyftet, mot den säkert 20 år yngre kvinnan och säger: ”Well thank you for your tits”. AC/DC låter publiken sjunga textraderna, ”She got the Jack [slang för gonorré]” om och om igen. Under tiden filmas kvinnor i publiken och projiceras upp på den ofantligt stora skärmen över Ullevis scen. Likabehandlingsplaner tycks obefintliga i hårdrockens värld.

När jag mot bakgrund av hårdrockens obefintliga självsanering av sin egen kulturyttring vänder blicken mot den icke-digitala spelkulturen blir jag förhoppningsfull. Spelkulturen har nämligen också problem med likabehandling. Spelhobbyn domineras av män, avseende såväl konsumtion som produktion.  Mycket av det innehåll som görs till rollspel, brädspel och figurspel exkluderar kvinnliga karaktärer och i den mån de finns är de ofta sexualiserade porträtt av kvinnor som framställs.

Till skillnad från hårdrocken ser dock spelhobbyn sitt eget problem och det finns en rad positiva krafter som arbetar aktivt med att förändra kulturen inifrån. Nyligen genomfördes i Göteborg konventet GothCon, spelkulturens motsvarighet till Sweden Rock. På GothCon har man arbetat aktivt med att förändra spelkulturen. Dels arrangeras speciella feministiska event under konventet, dels väljer arrangörerna bort arrangemang som de inte bedömer håller måttet avseende likabehandling. Till Västnytt säger Alexander Hallberg, konventets ordförande, att man tackat nej till arrangemang där spel inte innehållit kvinnliga karaktärer. Ett aktivt ställningstagande som man bara kan beundra arrangörerna för. Deltagandet i hårdrockskulturen är för mig beroende av en rad förbehåll, jag kan inte säga att jag lyssnar på vissa band utan att samtidigt påpeka att jag inte står för vissa delar av texterna eller tycker skivomslagen är patetiska. Jag är därför närmast personligt tacksam över att GothCons aktiva likabehandlingsarbete gör det möjligt att helt enkelt säga: ”Jag är spelare”.

tisdag 8 april 2014

Gästblogg om surfplattor i skolan

Efter en föreläsning för drygt en vecka sedan kom lärarstudenten Anna fram till mig och berättade om sina erfarenheter av att vara förälder till en sjuåring som fått en surfplatta genom skolan. Jag har själv funderat en hel del över att ingen tycks ha forskat (eller ens diskuterat) kring hur barns fritid påverkas av att alla barn i en klass får ny teknologi samtidigt. Annas berättelse är en historia om vad implementeringen inneburit för en förälder. Det är ett mycket kritiskt perspektiv hon lägger fram. Visst man kan säga att detta är en persons enskilda upplevelser, det finns säkert föräldrar med helt andra erfarenheter. Det gör inte Annas berättelse osann, utan till en av många erfarenheter av ny teknik i skolan. Jag tyckte det var viktigt att denna berättelse också berättades någonstans och har därför bett Anna att gästblogga.  

Jonas 

Whypad? 
När min son började första klass för några år sedan fick hela årskursen med stolthet ta emot varsin surfplatta. Alla tänkte just då mest på vilken välfärd vi har och att det skulle bli en sådan fantastisk tillgång för våra barn. När livet med surfplattan började var jag en av flera föräldrar som tänkte om och undrade vad som egentligen hände? Nu, snart 3 år senare har jag inte sett att man gjort något nämnvärt med plattorna i skolan. Däremot har de påverkat barnens fritid markant.

Ingen var förberedd. Varken rektor eller pedagoger kunde svara på frågan hur plattorna skulle användas i skolarbetet, vad de skulle tillföra eller hur man skulle förhålla sig till det faktum att 7-åringar fick ofiltrerad tillgång till internet. Internetanvändningen gick bara att kontrollera måttligt efter skoltid, då barnen fick ta med sig sina paddor till fritids och sedan hem.

Redan efter första helgen hade rekordet på nerladdade spel toppats av en elev som laddat hem över sjuttio spel. Tävlingen mellan barnen hade börjat. Barnen började jämföra sina senaste digitala prestationer. Konflikter uppkom bland eleverna då vissa fick spelförbud eller reglerade tider och andra inga restriktioner alls.

- Det blir så orättvist och man kan aldrig komma ikapp de barnen som får spela obegränsat, suckade min son.

Innan vi visste ordet av satt barnen i klassen nerhukade över sina plattor så fort de fick den minsta chans. Korridorgolven i skolan fylldes på morgonen med spelande ungar. Man fick hoppa över väskor och barn för att ta sig fram till klassrummet.

Några av oss tar upp problemen på föräldramötet. Kanske ska man komma överens om någonting som ska gälla hela klassen? Kanske kunde man tänka sig en lösning där surfplattorna var kvar i skolan, de är ju ändå till för skolarbete? Här fick vi inga svar från ledningen. Istället anordnades en föreläsning som gick ut på att barnen själva skulle lära sig att filtrera information från nätet. De skall installera skyddsfilter i huvudet, själva. Sju år gamla..

Stämningen i hemmen mellan föräldrar och vuxna har på grund av skolans inköp av surfplattor blivit konfliktfylld. Barnen intresserar sig inte längre för lego eller kaplastavar, kan inte göra annat än att bara varje minut längta till stunderna då de får sitta med sin nyvunna bästis surfplattan och spela och spela och spela, tills någon utifrån säger stopp.

Några barn smyger upp på nätterna och spelar när föräldrarna inte märker det. Det blir inte enklare av att plattan ger ifrån sig ljudsignaler varje gång ett dinosaurie-ägg är färdigruvat i Dragonvale eller att samma program talar om för dig att dina drakar håller på att dö för du inte matat dem på flera timmar! Som grädde på moset kan man ju också råka klicka till sig lite genvägar som kostar riktiga pengar för att komma upp en nivå.  För hur skulle det se ut om barnet kommer till skolan på måndag och bara är på level 3? Dålig social status.

Min bild är att många föräldrar, liksom jag, tycker att surfplattans införande var ogenomtänkt. Stillasittandet har ökat, stressnivåerna har höjts. Barnen har tappat lusten för allt annat. Barnen kan inte ha en lekträff utan att ta med sin surfplatta.

Självklart är det spännande att de kan göra filmer och ta bilder till sina projekt i skolan, men hade det inte räckt med några stycken plattor som var kvar i skolan? Istället har skolans ogenomtänkta införande av surfplattor lett till en rad problem under barnens fritid.   

Anna Andersson Korbuly

Lärarstudent

fredag 4 april 2014

Ny studie om inkludering, exkludering och rasism i onlinespel


I veckan kom min, Staffan Björks och Camilla Olssons vetenskapliga artikel Should I Stay or Should I Go? A Study of Pickup Groups in Left 4 Dead 2 publicerad i den nya tidskriften ToDIGRA (Transactions of the Digital Games Research Association). Artikeln avrapporterar en studie vi gjorde för ett par år sedan där vi närstuderade social interaktion i zombiespelet Left 4 Dead 2.

Left 4 Dead 2 handlar om att överleva efter Zombieapokalysen
Studien fokuserar på de tillfälliga grupper av spelare som skapas i onlinespel. Dessa grupper är förhållandevis unika sociala sammanhang där personer som är totala främlingar för varandra förväntas samarbeta mot ett gemensamt mål. Vårt intresse i studien var hur processer för inkludering och exkludering ser ut i dessa sammanhang. Genom att själva delta i spelet under ca 200 speltimmar kartlade vi strukturer i hur spelare interagerade.

Resultatet visade att inkludering och exkludering i spelet bygger på spelares prestation, den som presterar väl i spelet är välkommen, att prestera dålig är däremot grunden för att bli hånad, utskälld och ibland utröstad.

En Boomer från spelet Left 4 Dead
Spelets design har en mekanik som förstärker detta. I Left 4 Dead 2 har spelarna det vi kallar en symbiotisk relation till varandra. Det betyder att spelare As möjlighet att prestera är beroende av hur det går för spelare B, C och D. I vissa fall kan en spelare också helt förlora all agens, det vill säga alla kontrollmöjligheter över sin avatar, och helt vara i händerna på övriga spelare. Denna speldesign menar vi skapar en hård attityd mellan spelarna i spelet och sätter press på spelare att prestera. Om klimatet i spelet blir för hårt och spelare börjar rösta ut varandra så händer det att alla spelare lämnar och spelomgången faller samman.

Ett sätt för spelare att hantera denna press och göra spelet ”trevligare” är att småprata om saker som inte har med spelet att göra, det vill säga presentera mer av sig själva. Eftersom spelarna då får syn på andra aspekter av varandra så tonas betydelsen av prestation ned. Med andra ord, småpratet fyller en närmast strategisk funktion för en del spelare.

I studien använder vi sociologen Erving Goffmans teorier för att beskriva detta. Goffman menade att varje socialt sammanhang alltid hade en relation till en vidare kontext. Vad spelarna i vår studie gör är att de genom småpratande introducerar vilka de är utanför spelet, de kommunicerar till andra spelare att de är något mer än den person som inte presterade så bra just nu i spelet. Denna strategi funkar väl för att hålla ihop ett instabilt spel som annars riskerat att bryta samman. Man kan säga att en instabil spelomgång räddas av att spelarna visar mer av vilka de är utanför spelet och då undviker exkludering.

2 karaktärer från spelet
Men, det omvända förhållandet tycks även gälla. Om spelet flyter bra och alla presterar, då hotas inte spelet av att spelare presenterar negativa attribut som sannolikt lett till att andra former av sociala möten fallit samman. I en väl fungerande onlinematch så ursäktas grova rasistiska uttryck eftersom spelarna gemensamma åtagande att prestera för laget inte påverkas. Detta resultat är högintressant och väl värt att gå vidare med i fortsatt forskning. Om denna bild håller även i andra spel, ja då är det inte orimligt att onlinespel är en social arena där rasism, homofobi och misogyni har lättare att passera utan att utsättas för kritik.

Artikeln är open access i fulltext så för den som vi läsa helheten är det bara att följa länken.

Linderoth, J., Björk, S., & Olsson, C. (2014). Should I stay or should I go? A Study of Pickup Groups in Left 4 Dead 2. ToDIGRA: Transactions of the Digital Games Research Association, 2(1) pp. 117 - 145

 

söndag 9 mars 2014

Varför föreläser jag inte på SETT-dagarna eller Framtidens lärande?

Nyligen efterlystes min röst i den mer skolnära diskussionen om IT i undervisning. Ett hedrande twitterinlägg undrade varför jag inte var ett stående inslag i sammanhang som SETT-dagarna och Framtidens Lärande.


Den omedelbara reaktionen kommer från forskarmagen. Aktörerna bakom dessa mässor har en agenda, ofta kopplat till ett kommersiellt intresse som styr urvalet av föreläsare. Lärares fortbildning har blivit en tjänst som det går att sälja. Denna fortbildning är dessutom ett utmärkt sammanhang för produktplacering. Seriösa forskare göre sig icke besvär.

Så släpper magkänslan. Allt detta är sant, problemet finns där, är ouppmärksammat och varken politiker eller pedagogikforskare tycks ha någon vilja att förända saken. Men om man skall tillåta sig att vara självkritisk och koppla på huvudet finns det en annan dimension av frågan. Vad skulle jag, i ett hypotetiskt scenario där jag faktiskt blev inbjuden till någon av dessa mässor svara?

Jag skulle tacka nej.    

Man hör hur lärarmagar går igång. Vadå? Är det för simpelt att tala till praktiker? Passar det inte att kliva ned från elfenbenstornet? Är du rädd för att bli avslöjad med att inte ha något vettigt att säga?

Inte alls. Jag sa inte att jag inte vill, jag sa att jag skulle tacka nej.

Varför skulle du tacka nej om du vill föreläsa?

För att jag hellre vill ägna min söndag åt att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.

Nu förstår jag ingenting, mässorna är väl inte alltid på helger?

Det handlar inte om mässans datum. Det handlar om att pedagogiska institutioner enbart skriver fram vikten av forskares samverkan med samhället i policydokument, utan att skapa incitamentsstrukturer för en sådan samverkan. Låt mig exemplifiera med hur det ser ut för mig. Jag tror många forskare känner igen sig av att arbeta i liknande system men naturligtvis finns det institutioner där detta ser annorlunda ut.

I min tjänst skall jag fylla upp en viss timmpott varje år med olika uppdrag såsom undervisning, administrativt arbete och forskning. Varje uppdrag måste betalas av någon verksamhet, det vill säga någon kurs, något forskningsprojekt eller liknande. En liten del av arbetstiden är fri, den benämns som kompetensutveckling. Det är i denna del av arbetet som forskaren har tid för att gå på möten, etablera nätverk, skriva forskningsansökningar, tala med journalister, vara opponent eller sitta i betygsnämnd, genomföra sakkunniguppdrag och samverka med samhället. För att förstå systemet bör det dessutom framgå att undervisning räknas på ett speciellt sätt. Varje reell föreläsningstimme ger 3 arbetstimmar i systemet (Seminarier har en 1 till 2 ratio, handledning 1 till 1). En föreläsningstimme får alltså 2 planeringstimmar. Det säger sig självt att kurser ofta är underbudgeterade vilket gör att man i realiteten får ta av kompetensutvecklingstid för att göra ett bra arbete. 

När det gäller forskning finns där ett anmärkningsvärt system. Forskning mäts nämligen i procent av heltid, inte i arbetstimmar. Den procent man har i forskningstid betalar därför samma procentuella mängd av kompetensutvecklingstiden. Alltså, en extern finansiär ger dig 60% forskning och förväntar sig att för detta kan du arbeta 3 dagar i veckan. Den egna arbetsplatsen förväntar sig att du inom ramen för dessa 3 dagar även allokerar 60% av din kompetensutvecklingstid. Det skapar en ganska stark stress där man som enskild forskare måste leva upp till finansiärens förväntningar (som har betalat för forskningen) och svara upp mot institutionens förväntningar inom ramen för samma arbetstid. I de fall där man kan föreläsa, blogga eller tala med journalister om direkta forskningsresultat från det aktuella projektet är detta inga problem. Jag vågar nog påstå att det endast är i undantagsfall som yrkesvardagen är så enkel. Notera att det finns inga incitament alls för att sammanställa andras forskning.

I detta system finns det 3 sätt för en forskare att genomföra en föreläsning i ett fortbildningssammanhang.

1.) Hen kan göra det som en bisyssla, ta ledigt från sitt arbete och mot arvode ge en föreläsning. Detta kan antingen ske genom att forskaren har ett handelsbolag och fakturerar själv, får ett arvode (A-skattsedel) eller att ett företag bemannar sin utbildning med en forskare. I fältet IT och lärande är nog denna senare variant inte så ovanlig. Samma företag som säljer IT-produkter till skolan säljer även utbildning.  Jag har själv vid några tillfällen gjort sådana föreläsningar och kommit fram till att det inte skapar några bra möten mellan skola och forskning. Jag har blivit direkt ombedd av uppdragsgivare att anpassa mitt innehåll ”till det som säljer” och att inte kritisera en viss friskolekoncern eftersom de stod på företagets kundlista. Det håller inte, forskaren blir mer en konsult vars titel hålls som gisslan för att ge sken av att arrangemanget har vetenskaplig koppling. Tyvärr blir också en del forskare så fast i en fortbildningscirkus att de slutar forska och tappar kontakten med vad som händer i deras fält. Istället åker de land och rike runt så länge deras avhandling känns något sånär aktuell. Det här är akademis motsvarighet till idol, som att värma huset genom att elda med tidningspapper.

2.) Hen kan gå med förfrågan till sin institution och be dem göra det till en uppdragsutbildning i institutionens regi. När man då räknar på underlaget så används ration 1 till 3 plus restid. En timmes föreläsning i Stockholm skulle för mig ge ca 9-10 arbetstimmar, det vill säga förutom resan och själva framförandet ingår 2 timmars förberedelse. Jo tack, för en publik som är vana vid superproffsiga presentationer i TED-talks är det knappast tillräckligt för att göra ett kvalificerat arbete. Det blir till att sitta på söndagen med sin presentation. Dessa uppdrag brukar, trots att de är underbudgeterade i timmar, med universitets påslag bli så dyra att uppdragsgivaren tappar intresset.   

3.) Hen kan välja att betrakta uppdraget som en del av det samverkansuppdrag som skall göras i tjänsten. Det betyder att hen ibland presenterar sitt arbete gratis i ett sammanhang där de som lyssnar har betalat till arrangören. En liknande modell finns på musikfestivaler. De mindre banden får spela mot en kebablunch och en back öl eftersom de ju marknadsför sig själva. Eftersom det är upp till den enskilde forskaren att själv fylla kompetensutvecklingstiden, i ett system som underbudgeterar basuppdragen, blir kontentan att man hellre använder denna tid för att hinna i kapp med sin ordinarie undervisning eller forskning. Så är det för mig. I realiteten tar en föreläsningstimme, om jag bygger innehållet från grunden, en arbetsvecka. Jag behöver fyra dagar för att sätta ihop ett riktigt tajt och bra material och sedan går ju alltid hela dagen när man är iväg. Jag får betala för att jag ställde upp genom att sitta på söndagar och jobba i fatt med de arbetsuppgifter räknas i systemet. Detta samtidigt som arrangören tar betalt av sina deltagare. Ändå hade jag kunnat leva med att bara få några ryggdunkar och en ljuslykta i glas som tack för insatsen om det nu var så att den där arbetsveckan jag lagt ned räknades som en arbetsvecka.

För att få till stånd ett bättre möte mellan skola och forskning krävs det att pedagogiska institutioner skapar goda incitamentsstrukturer för att främja forskares utåtriktade arbete. Det är inte hållbart att mötet mellan forskare och skola skall bygga på en struktur av bisysslor. Idag är universiteten inte ens aktörer i den fortbildning som sker i skolan kring IT och lärande. Istället är det charlatanernas marknad där skidskyttar och före detta programledare talar vitt och brett om skola och utbildning.

Någon borde ta i det här. Någon som inte gillar att sitta med en kopp kaffe i vårsolen.

onsdag 5 februari 2014

Sluta nästla in dig i lögner Kroksmark


Kroksmark fortsätter att nästla in sig i lögner. Till Jnytt uppger professorn att han inte uppsåtligt fuskat utan varit slarvig och oaktsam. Det är också den version som lagts fram till Oredlighetsnämnden där han skriftligt uppgett att Didaktisk Tidskrift ”inte är någon av vetenskapssamhället erkänd tidskrift (varför granskningar inte krävs)”.

Det är bara det att via Kroksmarks egen webbsida går det att hitta två av professorns CV från 2011, ett på Svenska och ett på engelska där några av hans artiklar publicerade i Didaktisk Tidskrift är listade under rubrikerna: Exempel på internationellt accepterade vetenskapliga artiklar respektive Peer-reviewed articles.

Man kan inte utan uppsåt först lista artiklar som peer-reviewed och sedan hävda att publikationen aldrig varit erkänd av vetenskapssamhället och därför friställd från krav på granskning. 

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Uppdatering 20140206 11.30

Fick precis nedanstående mail:

"Hej Jonas!
Jag läste din blogg precis och ser att du hittat gamla CV från 2011 på nätet. Jag undrar: hur får man tag i dem? De ska vara raderade eftersom de inte gäller (och, som du påpekar är fel).

Tomas"


Tomas, de ligger på nätet under domänen http://tomaskroksmark.se/ och man hittar dem via google med söksträngen: kroksmark cv filetype:pdf

Hur du hanterar filer på denna domän det kan jag inte svara på. Du kanske kan svara på (svara via din egen blogg tack) hur man av misstag listar artiklar som peer-review när man själv är chefredaktör, ansvarig utgivare och författare?

tisdag 4 februari 2014

Kroksmark fälld för vetenskaplig oredlighet


I oktober 2012 gick professor Tomas Kroksmark, bland annat känd som en frontfigur i arbetet med en skola på vetenskaplig grund, ut i media (Dagens Eko) med forskningsresultat om spel och lärande. Som spelforskare blev jag intresserad och sökte upp källan, studien Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik, publicerad i Didaktisk Tidskrift (DT), en publikation som Kroksmark själv var redaktör och ansvarig utgivare för och som beskrevs vara fackgranskad. Min bedömning var att studien var så bristfällig att det fanns anledning att initiera en kritisk diskussion. Då studien inte engagerade sig alls i den tidigare forskningen på området fann jag det även märkligt att den hade passerat vetenskaplig fackgranskning, det vill säga genomgått en opartisk bedömning av sakkunniga forskare i området.

Tillsammans med Carl Heath skrevs ett debattinlägg i Pedagogiska Magasinet. Debatten blev efter ett replikskifte en metadiskussion om vetenskaplighet. Kroksmark skrev i sitt svar:

“Kritiska vänner kan vi aldrig få nog av. Sådana är forskningens villkor. Av kritiken krävs emellertid att den är rättvisande, lika öppen och ärlig som forskningen själv ska vara. Det är ett minimikrav. Om kritiker som Linderoth och Heath inte accepterar de villkoren, kan det ju bli hur kul och galet som helst.”

Det visade sig, när Carl och jag skulle följa upp debatten att artikeln ändrats efter publicering och tillägg gjorts i resultatet. Något som gav intrycket att Kroksmark själv kontrollerade publiceringen i DT utan insyn från sakkunniga. DT rankades av NSD, den norska databas som flera universitet och högskolor använder sig av för att bedöma kvalitén på en publikation, som nivå 1 (där 2 är det högsta). Detta system används för att ranka forskares publikationer och avgör bland annat hur medel fördelas över fakulteter och institutioner. NSD rankar endast fackgranskade publikationer. Att en artikel är fackgranskad är också centralt vid bedömningen av doktoranders arbeten.

Under debatten väcker jag frågan på bloggen om den aktuella artikeln är fackgranskad. Jag får svar från Kroksmark i ett mail: ”Du frågar om Den sofistikerade instruktionen är sakkunniggranskad. Svaret är ja.” Ett rakt svar som jag fick nöja mig med och därmed betrakta det hela som avslutat. Det gjorde dock inte ledningen vid Högskolan i Jönköping, Kroksmarks arbetsplats. En anmälan gjordes och en utredning om vetenskaplig oredlighet påbörjades.

Igår den 3 februari 2014 togs beslut i detta ärende. Beslutet sammanfattas i protokollet för ärende Dnr 13/60-239 med följande formulering:

”Tomas Kroksmark har agerat vetenskapligt oredligt i samband med att publiceringarna i Didaktisk Tidskrift av artikeln Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik då den utges för att varit granskad av ett redaktionsråd, trots att sådan granskning faktiskt inte skett”

I motiveringen till beslutet kan man läsa:

”Då uppgifterna om fackgranskning av redaktionsrådet visat sig vara oriktiga kan Oredlighetsnämnden endast konstatera att Kroksmark – i samtidig egenskap av forskare, artikelförfattare, redaktör och ansvarig utgivare – publicerat sina egna artiklar (Artikelversion 1-3) på ett för läsaren vilseledande sätt, såtillvida att artiklarna utgetts för att ha varit granskade av ett redaktionsråd trots att en sådan granskning faktiskt inte skett. /…/ Enligt Oredlighetsnämnden är det en fråga om en klar överträdelse av de regler som gäller för forskares yrkesverksamhet. Med anledning härav och mot bakgrund av de sakkunnigas principiella uttalande finner Oredlighetsnämnden att Kroksmark agerat oredligt i samband med forskning.”  

Det blir inga påföljder av beslutet, något som motiveras med att Kroksmark under processen lagt ned DT. Frågan som kvarstår är dock vad detta innebär för alla övriga medverkande i DT. Dessa författare undrar naturligtvis om deras texter kan stå kvar i publikationslistor som fackgranskade. Hur vetenskapssamhället ska hantera en situation där texters vetenskapliga status förändras flera år efter publicering är för mig oklart. Vad betyder detta för bedömningen av forskarstuderandes arbeten? Är det ens möjligt att reda upp den ekonomiska biten med hur anslag felfördelats? En version som framförts av Kroksmark är att vissa artiklar är att betrakta som fackgranskade men inte alla. Något som motsägs av Oredlighetsnämndens beslut där Kroksmark själv skriftligen uttryckt det som att DT aldrig varit en av ”vetenskapssamhället erkänd tidskrift” (trots rankingen i NSD från 2004). I beslutet står det:

“Kroksmark har i yttrande till Oredlighetsnämnden skriftligen bekräftat att inte någon av artikelversion 1-3 granskades av DT:s redaktionsråd före publicering. Som motiv för att sådan granskning inte skett har Kroksmark uppgett dels att DT inte är någon av vetenskapssamhället erkänd tidskrift (varför granskningar inte krävs), dels att texterna är publicerade av misstag av Kroksmark och att de förelegat som arbetskopior på nätet samt dels att redaktionsråd aldrig granskar artiklar”

Regeringen har tagit beslut att inrätta ett skolforskningsinstitut som skall starta i september 2014. Givet Kroksmarks engagemang för praktiknära forskning skulle jag gissa att han kan vara en kandidat för detta. Jag hoppas att han i så fall accepterar vetenskapens krav på öppenhet och ärlighet. Annars kan det bli hur kul och galet som helst.


onsdag 4 december 2013

Festen som inte vill dö - Ett kåseri om PISA, utbildningskonsulter och trollkarlar


Redan första veckan på lärarutbildningen hörde jag berättelsen om de dåliga pedagogerna. De dåliga pedagogerna, sades det, var de som nu jobbade i skolan, de som hade ålderdomliga sätt att tänka och de som trodde på förmedlingspedagogik. Genom sin auktoritära undervisningsfilosofi kunde man till och med ifrågasätta de dåliga pedagogernas människosyn. De dåliga pedagogerna var det gamla. Vi lärarstudenter var det nya, vi var hoppet, vi skulle lära oss målstyrning, vi skulle jobba i en skola där man inte satte etikett på elever med något hemskt betygssystem, alla kunde få godkänt bara man jobbade med andra metoder än förmedling. Hur vår lärarroll exakt skulle se ut var ganska förvirrat, ett tag skulle vi inte bli lärare utan ”handledare”. En sak var dock glasklar, vad vi än blev skulle vi inte bli som de gamla, dåliga pedagogerna, de med 30 år i yrket. Tidsandan kan sammanfattas i ett citat från en fortbildningsdag om ny teknik i skolan. Fortbildaren, vars presentation i princip gick ut på att visa bilder på sin egen dotter framför en dator, sammanfattade sitt budskap med orden ”I tider av snabb förändring är erfarenhet snarare en barlast än en tillgång”.

Jag vet inte hur många gånger jag sedan dess har hört historien om det gamla mot det nya, de ålderdomliga undervisningsformerna och drömmen om en skola där varje elev förverkligar sina egna drömmar trots de dåliga pedagogerna.

Berättelsen borde egentligen ha tonat ut nu. Det borde inte gå att fortsätta driva den här sortens argument. Parallellt med pedagogikvärldens uppgörelse med förmedlingspedagogiken har ju också resultaten i den svenska skolan rasat, något som nu i den senaste PISA-undersökningen är ett fullkomligt faktum. Den där gamla skolan, den var ju, som Natanael Derwinger uttrycker det, världens bästa skola fast det visste inte de som gick i den. Nu står vi här med resultatet av det nya. Festen är över. En galen fest som har gått helt överstyr. Det ligger utbrända lärare på alla soffor. En elev har drabbats av eftertankens kranka blekhet över sitt skolval och gråter i ett hörn. En skolledare har låst in sig på toaletten. Friskolekoncernerna gick tidigt. De trashade så mycket de orkade, snodde med sig spriten och drog. Nu har alla glömt att de varit här. Skolinspektionen försöker att börja plocka bland tomglasen men utan hjälp är det ett tröstlöst företag. Och mitt i förödelsen står ett gäng som vägrar att inse att det är över. Trots att klockan är fem på morgonen och solen börjar gå upp står de och dansar till en ABBA-skiva någon har letat fram. Det är en brokig skara aktörer som envisas med att berätta historien om den där gamla dåliga skolan som i framtiden kommer att bli den nya bra skolan. Skolutveckling är för dem kopplad till teknikimplementering. De kallar sig utbildningskonsulter och innovatörer, de drömmer om öppna utbildningslandskap där elever sitter i saccosäckar med en laptop i knät och förverkligar sig genom entreprenöriellt lärande.

Att samtala med dessa aktörer är ett hopplöst företag, ”Hallå, kan ni sänka Dancing Queen, ni vet väl att litteraturutredningen visar att svenska elevers nedgång i läsförståelse kan kopplas till ökad datoranvändning på fritiden? Vi kanske ska fundera lite innan vi skaffar surfplattor till alla förskolor?” En partykonsult med pannbandsslips tittar roat på mig, ”Det stämmer inte, det är bara för att de inte mäter digital literacy”. ”Vaddå” svarar jag, ”det där är ju en ren spekulation, det vet du inte. Om du skall bemöta en empirisk studie kanske du skall komma med andra empiriska resultat eller engagera dig i en ordentlig metodkritik”. Men de hör inte, pannbandsslipsen diskuterar med sin konsultkollega om de skall åka till BETT-mässan, Settdagarna eller både och. 

You're a teaser, you turn 'em on
Leave them burning and then you're gone
 


Partygänget har en egen trollkarl som gör trick för dem när de träffas. Hans bästa och enda trick heter SAMR-modellen. Det är en skolutvecklingsmodell som handlar om hur man får ut mest effekt av teknikimplementering. Modellen är enkel. Om man gör pedagogiska uppgifter med ny teknik på ett sätt som inte kunde göras innan denna nya teknik fanns, då får eleverna högre resultat. Nya uppgifter får inte bara vara ersättningar för gamla, de måste vara omdefinierade uppgifter. Partygänget applåderar. Men vänta?! Blir effekten av en uppgift större om den inte var möjlig i ett tidigare historiskt skede? Betyder det att effekten minskar när det kommer ännu nyare teknologi? Innan chatten fanns kunde vi kommunicera i text via brev. Vi kan utföra brevskrivande med mailande, men då ersätter vi bara en uppgift.  Chatt är en unik kommunikationsform som inte var möjlig tidigare, alltså skulle den ha större effekt än mail. Men så kommer sociala medier. Nu kan vi göra saker vi inte kunde göra innan med chatt. Att använda chatt är ju då inte längre en omdefiniering, betyder det att dess effekter på elevers resultat blir mindre när det kommer nytt? Det låter märkligt? Och vad menas med effekter? Det är väl knappast samma färdigheter man utvecklar av att interagera med olika teknologier. Är det inte snarare så att man lär sig olika innehåll? Kan man verkligen tala om ökad effekt på samma skala med så olika uppgifter? Det där låter märkligt. Konsekvensen blir ju, att det nya per definition alltid kommer att vara bättre än det gamla? Har ni någon forskning på det där?

Jag sa har ni någon forskning på det där?

Hallå…?

Har ni NÅGON FORSKNING PÅ DET DÄR??????



 

You can dance, you can jive, having the time of your life